Tiderna förändras, but still living on the edge!

Har alltid varit förtjust i adrenalinaktiviteter. Det har handlat om skidåkning där det knappast varit hälsosamt att ramla, forspaddling, klättra i raviner. Jag har till och med gjort några fallskärmshopp som jag bevisligen överlevt, vilken bedrift egentligen. Dessa sysselsättningar har fått mig att känna mig levande och tillsammans med mina ungdomspolare har jag upplevt mycket spännande saker. Det var inte alltid fråga om existerande extremsporter som vi testade, många gånger uppfann vi nya former av spännande aktiviteter. Ett bra exempel på det var att tolka i en hundsläde efter en bil på små snöiga, krokiga grusvägar. Kul? -Ja! hälsosamt? -knappast!

På Aftonbladets hemsida finns ett bra tv-klipp som exempel på den typ av aktiviteter jag menar. Kolla här.

Med årens lopp har sedan denna typ av aktiviteter minskat radikalt. Den enskilt största anledningen till detta tror jag kan förklaras av föräldrarollen. Helt plötsligt var jag ansvarig för någon annan vilket gjort att jakten på adrenalinpumpande avtog högst väsentligt. Rent praktiskt blir det också svårt att dra iväg på en grym offpistsväng i fjällen när man har en sjuåring som skall hänga på. Just fjällresorna löste sig rent praktiskt att jag började köra bräda istället vilket gjort att minsta barnbacken i sälen helt plötsligt framstår som en orörd brant i Klippiga bergen! Fransfredrik är tillbaka on the edge

När jag funderat kring denna utveckling slog det mig att sökandet efter adrenalinkickar som tidigare var en väsentlig del i mitt liv kanske trots allt inte minskat, däremot har den bytt karaktär! I mångt och mycket handlar det om spänning i vardagen. Det kan handla om att köra en bra bit till med bilen trots att soppamätaren står på rött, riva ner kakel i köket trots att jag inte har en aning om hur jag skall få upp det nya. Helt enkelt skaffa sig spänning i vardagen. Jag har till och med gång så långt i mitt spänningssökande att jag vid ett flertal tillfällen käkat kyckling på halvsunkiga restauranger, vilket är spännande på riktigt kan jag lova Det sistnämnda är något jag inte ens tordes när jag jagade adrenalinkickar som mest, vilken progression!

Hittade några sköna tips på hur man får in spänning i vardagen av hipp-hippgänget. Titta och njut!

/Fransfredrik on the edge!

Det går för runt….

Jag minns det som igår. Det var ännu tidigt 80-tal när en klasskompis berättade att han hade en maskin som kunde förvandla saft till riktig läskeblask. Det var knappt jag trodde mina öron, helt enkelt för bra för att vara sant! Efter ett par dagar fick jag följa med hem efter skolan och bevittna undret, och visst där stod den, en skönt knallorange Soda Streamer. Genast tog vi och blandade till hans morsas  hemtrampade hallonsaft och tre magiska kanpptryckningar och ett pysljud senare var det klart. Saften hade förvandlats till läsk! Vi drack under allsmäktig tystnad… Smaken kanske inte var helt hundra, men det spelade mindre roll då jag kände kolsyrebubblorna kittla behagligt i näsan. Jag hade svårt att tänka mig något häftigare än denna magiska maskin och givetvis startade operation övertalning på hemmaplan.

Som tur var hade jag en farsa som nog tyckte maskinen var lika magisk som jag gjorde. Till saken hör också att han redan på den tiden gillade prylar av alla de slag. En vacker dag kom han så hem med vår egen Soda Streamer i en skön brun, murrig nyans. Det följde en tid då alla sorters safter och essenser kolsyrades i vår lägenhet. Allt smakade inte gott men vad gör det när det bubblar och fräser om drycken. Jag minns ett av mina sämre försök när prima standardmjölk förenades med Soda streamern. Jag kan meddela från säkra källor att kombinationen inte var särskilt lyckad!

Tiden gick och den magiska maskinen var inte längre särskilt magisk. Sakta men säkert kom jag till insikt med att köpt läskeblask stod i en klass för sig och jag började mer och mer återgå till att sukta efter de högtidsstunder när man fick knalla ner i källaren för att hämta en Cuba-Cola från backen. Soda streamern hamnade längre och längre in i köksskåpet och förde där en alltmer tynande tillvaro. Jag tror detta var något som hände i de flesta hem där Soda Streamern tidigare varit ansedd som ett mirakel.

Åren gick, och under det ironiska nittiotalet och i början av innevarande millennium  bespottades ofta Soda Steramern som töntig och fånig. Det var svårt att tänka sig en pryl som var mer ute än maskinen jag ansett vara århundradets uppfinning som tioåring. Tänk vad saker och ting förändras med tiden. Nu på senare år har det åter svängt om och helt plötsligt är det rätt med denna tidigare bespottade maskin. Visst är det lite ny design, fräschare färger och former men grundkonceptet är precis det samma.

Ny design och färg men samma sak!

Det roliga i kråksången är att min son har precis samma fascination över mackapären som jag hade i början av åttiotalet. Visst är det spännade att se hur mycket som går i cykler och återkommer gång på gång.

Varför har jag nu svamlat om dessa nostalgiska minnen på min skolblogg? Jo, därför att det faktum att saker och ting många gånger återkommer, om än i nya skepnader gör det viktigt med ämnet historia i våra skolor. Det finns exempelvis bekymmersamma politiska ideologier som blommar upp och får fotfäste med ojämna mellanrum. Precis som i fallet med Soda Stream så ändras de yttre attributen med tiden men kärnan består och är den samma. Under historielektionerna får vi möjlighet att synliggöra paralleller  med sådant som tidigare skett, lyfta fram kärnan,  och på så sätt kan vi dra lärdomar av sådant som historiskt skett. Det är ju trots allt skönare att lära av andras misstag istället för sina egna!

/f

TV-änkling!

jaha, då satt man här igen som TV-änkling. SVT visar Morden i Midsomer ännu en säsong. Min äkta hälft har en skum böjelse för denna serie, medan jag tycker den är vansinnigt seg! Samtidigt har serien blivit ett säkert sommartecken då den visats under sommaren sedan 2001. Visst är det väl härligt med kontinuitet i dessa dagar av snabb förändring

Problemet är att jag inte kan förstå vad som är så bra med serien. Jag brukar annars uppskatta engelska kriminalserier och filmer men när det kommer till Morden i Midsomer är det bara stopp! Kommissarie Morse och Ett fall för Frost är gamla engelska klassiker som jag tycker är finemang underhållning. Spänningssökare, kika på dessa istället!

Den stora frågan är ju trots allt om det kan finnas några människor kvar i det gamla engelska grevskapet? Snart är den stackars kriminalkommissarien Tom Barnaby ensam i hela Midsomer.  Folk dör som flugor och det finns gamla oförätter mellan alla i Midsomer. Måste vara den otrevligaste boplatsen i hela vårt civiliserade samhälle. Trots detta envisas invånarna med att umgås, och ställa till olika former av mysträffar. Mycket abstrakt och ren fantasy, vilket är en genre jag har svårt för. Kanske är det därför jag inte kan med serien?

/f

Ett vardagsbestyr mindre

Tänk så mycket lättare livet blir med sommarväder. I vardagen är livet fyllt av vardagliga bestyr och bekymmer. Ett av de stora frågorna i vardagen är ju den om vad man skall äta till middag. Detta spörsmål är något jag ständigt brottas med.

Det gäller att söka empiriskt stöd i svaret på denna; vardagsfrågan över alla andra. Informationssamlandet handlar om att ta reda på vem i familjen som ätit vad under dagen. ”ok. Idag serverades det potatisbullar i skolan, frun har lunchat på stora hotellet där halstrad lax stod på menyn. Själv har fått i mig pasta med köttfärssås”. Redan på det här stadiet är det följaktligen tre möjliga lösningar på problemet som ryker.

Vidare måste man också ta hänsyn till allas tycke och smak, vilket alla gånger inte är det lättaste att jämka samman. I familjen härskar lika många personliga smaker som det finns individer (en gillar inte sås eller nya smaker, en annan har svårt för köttfärs i bit och potatis). Detta ger vid handen att det många gånger är knepigt att hitta en lösning som passar alla smaker. Här är väl jag undantaget som bekräftar regeln. Förutom getost går faktiskt det mesta ner

Men nu när sommarvädret äntligen är här så löser sig detta vardagliga bekymmer av sig själv. Patentlösningen är GRILLEN! Det är bara att tända upp och lägga på lite vad som finns till hands. Det mesta smakar förträffligt efter tillagning på galler över glödande kol.

Grilla och njut över att ett vardagsbekymmer fått sin lösning!

/f

Oventenskaplig undersökning

Tillbringande en del av min lunchrast idag med att genomföra en högst ovetenskaplig undersökning. Den som tidigare följt min blogg vet att jag hängt upp mig på den negativa bild av skolan som ofta framträder i media.

Jag testade helt enkelt att googla på ”problem +skola”. Resultatet visade på ca. 2860000 träffar. När jag sedan istället använde Google för att söka på ”möjligheter +skola” visade resultatet på ca. 1360000 träffar. Möjligheter och skola beskrivs med andra ord i ungefär hälften så många dokument på nätet som problem och skola. Med hjälp av denna lilla koll bekräftas det jag länge trott, dvs. att det oftast är det problematiska inom skolan som lyfts fram.

När jag tänker på min arbetsplats, skolan slår det mig att jag istället ser ofantligt många fler möjligheter än problem i skolan. Risken är att allt det negativa somförknippas med skolan i media blir en självuppfyllande profetia, vilket inte är bra! Här måste vi bli bättre på att fokusera på möjligheter och inte stirra oss blinda på problemen. I den bästa av världar skulle ett lösningsfokuerat arbetssätt vara härskande i skolan, och på så sätt kunde vi hitta ett positivt fokus. Skärpning på oss!

/f

Alternativ karriär…

Så här på den jobbig skolavslutningsdagen börajr jag så smått fundera på om inte det bästa vore att byta karriär. På så sätt skulle jag ju komma ifrån skolavslutningarna och alla jobbiga avsked.

Jag har funerat lite i dessa banor… (se länk) 

/f

Sköna lirare!

Visst är det väl härligt med alla sköna lirare som lever och verkar runt omkring oss. De där människorna som får en på gott humör och lockar till garv bara genom sitt sätt att vara. Det är ju dessa människor som gör livet värt att leva. Jag skall här presentera en personlig favorit som går under artistnamnet Göte-Pöt.

Jag hade äran att träffa honom idag då jag tittade in för att låna en skruvdragare av honom. Det visade sig att ett par nya solglasögon hade kommit i Göte-Pöt:s ägo. Riktigt snygga med Ray-banlogga och allt. Enligt Göte-Pöt var dessa brillor fantastiskt bra. Vad var det då som var bra? Var det det sköna ljuset i brillorna, eller handlade om den schysta designen? Nja, som den sköning han är så hade han ett speciellt sätt att se på det hela. Det som gjorde solglasögonen så fantastiskt bra var att de gick och ha på sig samtidigt som han hade sina vanliga glober på sig! Ni förstår att det så helläckert ut! Titta bara på nedanstående bild och njut… 

Han är bara för skön vår Göte-Pöt!!!

Nu håller vi tummarna i kvällens VM-kval!

/f

Årets värsta arbetsdag…

Nu närmar den sig med stormsteg… Den värsta arbetsdagen på hela året. Det jag skriver om är förstås skolavslutningen. Att denna dag framstår som så kämpig bottnar i flera saker.

Dels handlar det om alla tunga farväl. Elever man stångats med under lång tid är plötsligt flygfärdiga och skall vidare här i livet. Fy, vad jag kan sakna dom!

Oron är ett annan känsla som förknippas med avslutningen. För många elever är faktiskt skolan en av deras få fasta punkter i tillvaron. Jag kan många gånger oroa mig för elever under sommaren då jag vet att deras sociala förhållanden inte är vidare funktionella.

Jag får nog helt enkelt ägna helgen åt att jobba bort min hönsmammamentalitet! Någon som har några tips på hur man gör? Det skall ju trots allt vara en glad och positiv dag!
/f

Ekonomi som pedagogisk ledstjärna

DN rapporterar om en kille som är i behov av särskilt stöd i skolan på grund av en dubbeldiagnos. I det omskrivna fallet har tydligen skolgången fungerat tillfredställande på en resursskola men beslut har tagits att han inte längre skall vara placerad där. Läs artikeln här!

Tyvärr tror jag fall som detta är något vi får vänja oss vid. I de flesta fall är det trots allt inget annat än pengarna, eller snarare bristen på pengar som styr den pedagogiska verksamheten idag. Vilket särskilt stöd en elev får är inte styrt av elevens behov utan hur stor elevpengen är. Därav råder det ibland diagnostiseringshybris på våra skolor. En diagnos blir ett sätt för rektorer att få in mer pengar i budgeten. Detta tycker jg är väldigt oroväckande.  Enligt skollagen har trots allt alla elever rätt till det stöd de behöver, oavsett om diagnos finns eller inte.

Vidare frågar sig DN om ”skolan tar sitt ansvar för elever med särskilda behov?” (Länk här) Borde man istället inte frågan sig om de samhällsekonomiskt ansvariga (politikerna) tar sitt ansvar för elever med särskilda behov? Det är trots allt de som sätter de ekonomiska ramarna för verksamheten i vår skolor.

/f

Härliga dagar

Har precis kommit hem efter ett par dagar London. Underbart! Det borde nästan vara lagstadgat att ta sig iväg på minisemestrar med ojämna mellanrum.

En sådan här resa är perfekt för att ladda batterierna. Kan även meddela från säkra källor att jag under resan kom på några riktigt fiffiga idéer till jobbet, som skall bli riktigt spännande att prova. Fasen att man inte är egenföretagare, då hade jag kunnat debitera någon kund för resan

/f